Is no more.

När den första kom, alltså för några år sedan, tänkte jag att jag skulle hålla stenkoll på alla. Jag minns första, den man trodde skulle bli speciell men som sen visade sig inte vara märkvärdig alls. Nästkommande blev också spännande och jag vårdade relationen till en början, jag kommer ihåg att jag höll räkningen fram till tio ganska noga, nästan så att jag memorerade datum. Sen gick det utför. Jag tog dem för givet.

Man har en del blonda och några mörka såklart men med tiden blev jag så besviken när jag utökade samlingen och det visade sig vara med ett blont. Efter tjugo slutade jag räkna blonda, då gällde bara de mörka och det går inte alltid att påverka. Ibland blir det blont bara.

Nu har jag i ärlighetens namn tappat räkningen och jag orkar inte ta upp den igen. Jag funderar på att ta bort alla bara för att kunna börja om igen, fast jag är inte helt övertygad om att jag vill. Jag vet inte vad som är bäst, jag vet att de ökar med tiden, det är naturligt men jag vet inte om det är speciellt snyggt. Antingen så kör man på inga alls eller hur många som helst.

Ja, det är inte lätt det här med brösthår.

Klockan är några minuter innan ett vilket betyder att jag i alla fall har fått sova ett gäng timmar, kanske inte på den mest ultimata delen av dygnet men hey. Ligger kvar i sängen ett tag och tänker på saker jag borde hinna med idag, gör en liten checklista i huvudet som jag vet att jag kommer strunta i senare.

Drar igång datorn och går in här på miloo för att kolla reaktioner på mitt förra inlägg, läser det igen och tänker på att det känns något deprimerande, mina texter har en förmåga att göra det. Har inte varit aktiv på miloo på någon vecka nu och jag vet inte, det känns som att jag inte längre trivs.

Kolla vilka som skriver aktivt här, vill jag verkligen förknippas med dem och vara en i deras mängd. Behöver väl inte ha någon vidare beskrivningstext om dem, ska jag vara ärlig har jag bara varit inne på deras bloggar två gånger. Han Michael som runkar till sina profilbilder skriver som ordförande för "dyslektiker som försöker". Isabella har kollat på Gossip Girl sedan det började och tänkte att hon kan göra det lika bra som ett tv-program och det är kul att hon tar sig själv på allvar, det bör man göra, se på mig.

Funderar på att bryta mig loss igen, köra solo, eller inte köra alls. Ligga och brottas bland soporna här är inte alls bra för självförtroendet. Så kan vi inte ha det.

Efter en rarus stund framför spegeln greppade jag tag om mina höfter och tog mig för pannan, tittade ut i hallen och kvar stod mina gamla löparskor som för ett år sedan var vita och snabba. Tog mig raskt till gymmet med motiverande musik i mina öron, sprang sjutton kilometer i rent självhat och även om jag tog mig sjutton kilometer rent teoretiskt tror jag att jag lyckades ta mig minst det dubbla introvert.

Somnade som planerat vid elva i en nedsläckt lägenhet till en lagom underhållande film och vaknade upp nu några minuter i två för att ligga klarvaken med samma problem som för sjutton kilometer sedan.

Kopplar in min externa hårddisk med lagrade bilder efter år, datum och äventyr. Gräver djupt i Afrika-katalogen efter FN-tjänsten och jag ler samtidigt som jag känner det röda dammet från Liberias torra lervägar. Jag bläddrar vidare och ser mig själv i en kostym i vackra Västindien mottagande ett pris för årets yngsta butiksägare. Det kommer en ny mapp med bilder från tiden i Kosovo, det är så färskt men ändå så begravet och jag blir lika sorgset nostalgisk varje gång jag inser att gänget vi var där inte är samma gäng idag.

Nästa mapp är från månaderna nere i medelhavet, Malta. En tveksam tid efter hårda skattesmällar, företagsförluster och tveksamma pokerresultat. Såg bilder på en kille utan kostym, utan vapen, utan egentlig gps om vad morgondagen skulle kunna innebära.

Spotify spelar reklam. Jag blir avbruten i min melankoliska trans och av minnena från Malta-mappen byter jag artist till Bon Iver och låter mig blunda för att åka tillbaka och njuta av något jag inte visste jag skulle njuta av idag. Jag visste inte att vad jag gjorde då skulle jag få njuta av idag. Jag behövde idag för att inse att då var något väldigt speciellt och äkta.

Jag undrar så vad som kommer hända imorgon som ska få mig att längta tillbaka så mycket. Jag behöver onsdag för att veta.

Jag hatar tappat gnistan totalt vad bloggande och skrivande heter. Så är det, jag känner inget sug överhuvudtaget, det beror inte på något egentligen, bara så det är. Det spelar ingen roll vad det är jag sätter mig ner och skriver, jag finner det jag skriver så olidligt ointressant att jag tappar intresset på mig själv. På riktigt.

Bara det är väl en anledning nog att inte skriva. Nu efter att inte ha skrivit här på ett tag bör varje inlägg handla om varför jag inte skrivit och då blir det baserat på att jag har flyttat, spelat, tränat och sådär. Vardagliga saker, finns inget tråkigare än när någon tror sig intresserar andra med sina vardagliga sysslor, vad de handlar, vad de dricker och vad för kvällsmat de väljer.

För att sätta ett kors i taket har jag sökt och blivit kallad för intervju imorgon i Malmö. Det är ett säljföretag som jobbar som fristående konsulter åt andra företag inom sälj. Jag är osäker på företagets seriositet men tänker ge det ett försök. Som med mycket annat jag gör, one go then throw.

Klockan är halv fem, ska åka mot Malmö vid nio. Orkar inte sova innan, sovit bort hela söndagen, sitter kvar nu med huvudvärk och frågetecken. Jag har hunnit fylla tjugofyra och det enda som är skönt med den saken är att det dröjer ett år ytterligare till det att jag fyller år igen.

Aja. God jul.

Det är lucia, jag gillar lucia, det är en härlig dag i mitt tycke. Från tidig ålder kommer det såklart med all förväntan som en födelsedag kan innebära, flera veckors önskan om presenter och gåvor. Med tiden, alltså nu, när jag fyller lite mer obetydelsefullt tjugofyra tänker man tillbaka och födelsedagen har transformerats från gåvor till upplevelser och lucia är en av dem. Förra året stod jag i en mäss och skådade ett fantastiskt spontant luciatåg med en blandning av Svenska och Italienska soldater som hade bildat ett luciatåg bara för att vi inte skulle gå miste om stämningen som sång och glögg medför.

När jag var i Göteborg nu i veckan blev jag inbjuden av en god vän från äventyret i Kosovo att titta på Sara Dawn Finer i Domkyrkan med kör, ljusspel och hela faderyllan. Det var riktigt mäktigt och jag ljuger inte om gåshuden satt i hela en och en halv timme som de höll på där. Det var en äkta julstämning.

Julen är bra på det viset, det öppnar upp det härliga hos människor, folk har en tendens att komma på sig själva och ge mer än vad de tar. Tycker om det. Blev dock lite besviken igår när jag stod i baren på litemer och bara skådade glitter i håret på en enda person, det ska väl vara glitter överallt. I skosnörena, håret, midjebälte och sådär. Jag föredrar överdrift.

Det tredje ljuset brinner, det ska ner några centimeter till innan jag håller kväll. Det är tredje advent, det är min födelsedag, det är lucia. Tack för alla önskningar idag, ni har gjort min dag!

Vad hände, var tog jag vägen? Jag förstår att frågorna är många. Sedan jag kom till Göteborg blev allt en oas av poker och härligt umgänge vilket gjorde att jag inte plockade upp min mac överhuvudtaget.

Kom hem från Göteborg fredagskväll, drack några öl och kollade Idol och sen gick vi ut på Soft/baren vilket är lite standardrunda om fredagarna och det börjar bli mer och mer ute på fredagarna igen. Det märks att julen närmar sig och att folk börjar återvända till Ystad igen för att hälsa på familj och vänner.

Igår lördag var det överraskningsmiddag med våran Gustav som valde att lämna tjugofem bakom sig. Även om det var födelsedagar och luciafirande runt hörnet pratades det mycket om Idol-finalen som är så stor i Sverige. Det pratades om Eriks flickvän, om hennes lilla scen på scenen så att säga. Jag tycker det där var urgulligt, lite hollywood-avslut och helt acceptabelt. Tycker det är löjligt att skapa tidningsrubriker av det där.

Jaha. Idag är det min tur att bli nedklottrad på facebook av människor som annars inte hade haft en aning om att man snurrat ett extra jordsnurr. Nä, det är roligt, det är väl få som inte uppskattar uppmärksamheten på sin födelsedag. Jag är glad över att solen skiner, känns bra att vara nyinflyttad i lägenheten också och att kaffekokaren levererar.

Lite bildbajs och mer texter lovas. Nu anländer snart första omgången firande och jag ska ställa fram tallrikar, kaffekoppar och tänka igenom vad tjugofyra innebär istället för tjugotre.

Spring upp på scen och gör bort dig för min skull, det hade gjort min dag.

Känner redan innan jag skriver nedan att det här kommer bli ett fördomsbaserat inlägg om ytligheter. Jag vet. Jag kan inte hjälpa det. Till min vänster sitter ett par, tjejen är Svensk, känns ganska typisk fast med intresset böcker istället för tv. Hennes kille är tysk, han är så tysk att jag nästan tror han kommer från en belman-inspelning. Du vet, "en dansk, en tysk och en..".

För det första hade han en militärgrön jacka med tyska flaggan på vänsteraxeln, bara det fick mig att rynka lite på ögonbrynet, redan där. När han tog av sig jackan och satte sig hade han till och med en skjorta i rutmönster med färgerna, gult, svart och rött. Det kändes väl inte riktigt som en tillfällighet. Inte nog med det, han satt där och förde konversation på engelska med den där tjejen på ett vis så att ingen i tåget skulle gå miste om att han var tysk, som en finne som pratar svenska.

Mustaschen, berättade jag inte om den? Varför är det så, att det har blivit någon sorts stolthetsgrej att som tysk ska man odla sig en riktigt vidrig liten murre, den ska sitta på ovanläppen och den får gärna sluta innan mungipsslutet. Du vet. Är det en liknelse, antydning eller rent av en hyllning till deras vidriga historia?

Jag försöker inte vara så långsint och dra alla över en kant bara för att de kommer från tredje riket bland betong och raka linjer. Men varför, som ung i ett land känd för sin onda historia, försöker man efterlikna den vidrigaste av dem alla?

Patriotism eller inte. Jag gillar det inte. Har svårt för Tyskar överhuvudtaget, de når in under min hud.

Sitter åter på ett X2000 med 99krs internet som jag så förbaskat motvilligt köpt i bistron. Det är samma visa varje gång jag åker mot Göteborg, jag säger till mig själv att jag inte ska betala hundra kronor för internet på resan, det är så onödigt, för det är det. Sen sätter jag mig, kollar ett avsnitt av något sen kliar det i fingrarna och jag går bort för att kolla olika "alternativ" och det är som vanligt en halvtimme för 39 eller hela resan för en hundring. Så ja, man står där och tänker "äh, skitpengar" och så sitter jag färdigsurfad efter en kvart utan någon rolig på msn. Lurad åter.

Ska bli härligt att stiga av i Göteborg faktiskt, äta lite Sushi, spela och prata poker bland folk som förstår det språk man talar. Frizon på något vis.

Har problem med min mac, där jag placerar mina händer för att kunna skriva är precis bredvid ytan för muspekaren. Antingen har jag blivit fet eller så har den ytan där blivit något extra känslig för av vikten blir det som att hålla inne vänster muspekare och allt blir markerat och råkar jag klicka enter försvinner precis allt jag skrivit. Det lockar fram ett psykbrytsskratt hos mig, jag hånler åt mig själv, åt teknik som är så fantastiskt när det fungerar och så frustrerande när det inte fungerar.

Göteborg snart. Skönt.

Blev väckt av att en polare i Göteborg ringde fem gånger på raken, han ville nå fram så jag svarade till slut med en röst som gick genom kudden in i mikrofonen på mobilen. Han var igång och fartfylld som vanligt, ville stämma av, förklara att jag kommer gå med blöta strumpor kommande tre veckor då han befinner sig i Thailand. Han har precis varit där och ska nu ner för att fly julhandel och pepparkakor. Han är rädd för det där. Använder sig av typiska frisörssamtalsämnet att "man sparar pengar av att åka iväg över jul och nyår" och jag nickar metodiskt med.

Jag är väl lite avundsjuk, visst. Ska jag vara ärlig hittar jag inte in i någon julstämning överhuvud då jag haft tre av fem jular i det militära. Det är något speciellt med att fira i det gröna, man lär sig gilla det och plötsligt så är rutinerna där det man anser vara julstämning och den får jag inte här. Låter knasigt, jag vet, jag säger bara att jag kommer tänka på mina goda kamrater som jag så härligt firade jul med förra året. God middag, en god öl, härligt umgänge med julbelysning och film samt biljardhäng och skitsnack i mässen. Jag kräver inte mer.

Sentimentalt det här då, aja, det är måndag. Vill åka till Göteborg men väntar på att en polare från Helsingborg ska komma ner imorgon eller onsdag, hoppas han kommer imorgon så jag hinner upp till Göteborg imorgonkväll eller onsdagmorgon. Måste verkligen till Göteborg nu och äta ordentlig supersushi.

Lunch på litemer, kaffe på Maltes och ett pass på breeze lovas i eftermiddag. Måndag!